Hur filmen kom till

Mer om filmen

Gallerier

Dikt om Julev Ädno

Filmklipp

Stig T berättar

Credits

Älvens Röst

Stig T Karlsson

Sökväg: Filmen » Stig T berättar

 

Sommaren 1957 följde jag under tre månade flottarna från det vida sjösystemet ovanför Lilla Luleälv ned till Voullerim där Lilla Luleälv ansluter sig till Stora Luleälv.

Timret och flottarnas väg gick över Saggat, Njavve, Tjåmotis, Skalka, Ritaloukta, Parkijaure, Randijaure, Karats, Purkijaure, Vajkijaure och Akkats. De följde älven mot Jokkmokk, Kaitum, Harrijaurebäcken, Själlerim, Pukkiforsen, Padjerim och Voullerim. En räcka av samiska namn med en sorts verklighetens poesi.

 

De ljusa lapska nätterna och landskapets rörelser i det skiftande ljuset. Brötflottarnas balansgång på såphala stockar, som vrider och svänger när bröten kommit loss. Bråttom då att komma i båt innan timret låser fast den eller sprängskottet hunnit gå. Till att börja med försöker man handgripligt, med flotthaken som verktyg, öppna ”låset” – stockarna som först har fastnat i botten och sedan samlar på sig flera till en bröte, mer svårforcerad ju längre den blir. Att lösa upp den är ett arbete som kräver erfarenhet och mod.

 

Var och en av dem jag höll ihop med var säregna personligheter. De säsongsarbetade mestadels i skogen med avbrott för flottningen på somrarna. Det tunga arbetet med usla löner och den ständigt närvarande faran för livet hade de gemensamt. Ändå gav de samstämda uttryck för, att det var friheten i flottningen som lockade dem dit – hemmastadda i landskapet och älven, kamratskapen, samförståndet och tilliten mellan dem, frånvaron av stämpelklockor och onödig kontroll.

 

Bland dem fanns Nisse Ek, en klok omtyckt förman, som organiserade de olika arbetsstyrkornas uppgifter för dagen, men som likställd också deltog i de tyngsta och farligaste arbetena.

 

Där fanns också bröderna Alfred och Arvid som bodde avskilda uppe i obygderna. De sattes med jämna mellanrum i finkan på grund av hembränning och tjuvskytte på älg.

Alfred: ”Vi växte upp i ett väglöst land där hungern var avgörande och det sitter i. Ser man en älg ränner man efter tills den ligger där. Lagen gör sig inte påmind förrän man åker fast.”

Arvid: ”Nöjena växer inte på trän hemmavid. Det är långt till Systemet och där är spriten dyr.”

Tyvärr går det inte att återge deras dialekt och språkbruk.

 

 

I bäck och strandflottningen höll jag mig gärna i närheten av Hugo, som aldrig kallades för något annat än Vilda Västern. Tillnamnet fick han i sin ungdom, när han av säkerhetsskäl beväpnad med pistol, förde den hästdragna postdiligensen med löner och annat till Harsprånget som var under uppbyggnad. Det berättades att det var på vägen dit upp

fanns en lokal som han vid något tillfälle hade närmat sig skjutande i luften och sedan kastat ut inredning och gäster.

När jag ser honom, stor, stark och snäll vilande, som ingen annan så vilsamt och tryggt på flotterhaken, så är det svårt att föreställa sig berättelsen som något annat än en skröna.

 

Så var det slitvargen Mickel, som när han sökte brötens lås utvecklade en energi som vore det låset till liv han ville koma åt.

 

När LO senare ville använda en av bilderna på honom som jubileumsfrimärke, försökte jag nå honom men fick nöja mig med rykten om att han gett sig iväg till Kanada. Nu året 2004, 47 år efter det att bilden togs, fick jag ett samtal från FilmAteljén i Göteborg. De höll på med en film som skulle heta ”Enda bilden av pappa”. Till min förvåning var det LO-frimärket som var bilden och det var en dotter till Mickel, som hade bestämt sig för att söka upp sin pappa. Hon kunde inte minnas att hon någonsin hade sett honom annat än på frimärket, som hade följt henne sen det kom ut. Hon lyckades så småningom hitta honom och då fick även jag tillfälle att förnya kontakten.

 

Jo, han hade länge levt bland de kanadensiska eskimåerna och sedan bosatt sig i Göteborg. Nu bodde han i en liten stuga utan vatten och el uppe i obygden med fem kilometer till närmaste granne. Han hade just fyllt 80. Till sitt namn Filip Mikaelsson, hade han tillfogat sitt samiska släktnamn Hatta. Av en händelse som inträffade 1957 förstod jag varför han hade hållit det för sig själv.

 

En annan same, tyst och tillbakadragen, hade kommit in i ett av arbetslagen. Han blev illa mottagen och stöttes ut efter några dagar. När jag undrande vände mig till Nisse Ek tyckte han som jag, att tilltaget var oresonligt och påpekade att större delen av befolkningen i Jokkmokk och trakten därikring hade mer eller mindre samiska blodsband. Att döma av nutidens rapporter från Lappland är samordningen mellan ”svenskheten” och den samiska kulturen lika dålig nu som då.

 

Säsongens sista virke ”rumpan” hade gått genom Voullerimforsen fram till Stora Luleälv, när jag tog farväl av vännerna och for vidare mot skiljeställena vid Luleå. Dagen efter fick jag veta att två unga grabbar hade fått för sig att ränna i båt genom forsen. Den kapsejsade. Den ena höll sig kvar på skrovet och kunde ta sig iland men den andre hade försökt simma. Han hittades våren därpå långt ner i älven.

 

När jag gick in i flottarreportaget följde romantiska föreställningar med i bagaget, det är sant men lika sant är, att jag gick ur det med en betydande insikt om slitets och frihetens villkor.

 

I mitten av 60-talet hade den traditionella flottningen i Lilla Luleälv i stort sätt upphört. Vägarna längs älv och sjösystem var då helt utbyggda och timret fraktas sedan dess huvudsakligen i lastbil. De sexton vattenkraftverken i Lilla Luleälv var färdigbyggda 1987 och stod 1990 för 9 % av Sveriges totala elproduktion.

 

Stig T 

I september 2004