Hur filmen kom till

Mer om filmen

Gallerier

Dikt om Julev Ädno

Filmklipp

Stig T berättar

Credits

Älvens Röst

Stig T Karlsson

Sökväg: Filmen » Mer om filmen

 

Vårt första motiv till att göra denna film var att lyfta fram den starkt engagerade skildringen av flottningsarbetet längs Lule älv, som finns i Stig T. Karlssons bilder. Vi ville skapa respekt för dessa människors villkor och verklighet. För männen som vid denna tid arbetade i skogarna längs älven var flottningsarbetet både en glipa av frihet och ett äventyr, som gav ett avbrott i skogsarbetet hårda slit, men flottningen innebar också en utsatthet. Mitt i den virvlande älvfåran och de ljusaste sommardagarna fanns de som trampade fel och miste livet. Det var inte älven som tog dem, men skogsbolagens och flottnings.föreningarnas krav på snabbhet och prestation i arbetet.

 

Vi ville från början också ha en kontrast av nutid till Stig T.Karlssons svart-vita bilder. När vi började förbereda filmen så fick vi kontakt med många människor, som har en iver och ett stort, uppdämt behov av att berätta om villkoren som gäller för arbetet längs älven idag. Hos många har det funiits en glädje över att någon ställer frågorna, att deras liv blir synliga.

 

 

Filmen porträtterar sex kvinnor

 

Kerstin Omma har varit rektor för Sameskolan i Gällivare. Hon upplever att den älv vid vilken hon växte upp är tämjd och kuvad - `den är bara ett badkar som töms och fylls´.Hennes dotter Helena, som periodvis deltar i renskötseln och studerar samiska i Kautokeino, säger att `den här älven är för mig ändå den vackraste i världen.´ 

 

 

 

 

 

Eva-Stina Stadling är också född och uppvuxen vid Lule-älvens stränder. Idag är hon konstnär och har sin ateljé nära älven. `Förr kunde människorna höra älvens röst, hur den varnade för olika väder. Men idag är det enda som hörs av forsarna suset i de stora elledningarna, som sträcker sig söderut. Från oss transporteras kraften bort.´Astrid Stadling bor med sin dotter, alldeles vid älven. `Det var inte jag som hade det värst´, säger hon, `men min man. Han hatade Vattenfall och allt dom stod för. Och han kämpade mot dem för allt han var värd. Men till slut var också han tvungen foga sig.´

 

 

Zara Hallman och hennes vuxna dotter Sofia kommer från byn Valv-träsk. Intill byn fanns ett berg med åldrad, mycket vacker skog, som betydde mycket både för byborna och en alltmer växande ekoturism. Men det stora statliga skogsbolaget Svea Skog ville avverka. I ett par års tid pågick förhandlingar, där byn hävdade att lokalbefolkningen skulle ha ett inflytande på avverkningsbeslutet. Men till sist bröts förhandlinagrna och avverkningarna började. Zrara Hallman, hennes dotter och många bybor protesterade, men fördes bort av stor, inkallad polisstyrka.

 

 

Förutom kvinnorna finns också porträtten av männen, som djupt präglats av skogen och skogsarbetet

 

 

Uno Wiklund med sitt sjörövarskratt idag 82 år gammal. Hela sitt liv har han jobbat som flottare och timmer körare. I en arbetsolycka förlorade han synen på ena ögat och han ser ut som en lycklig sjörövare. När Akkas, ett av de stora kraftverken, skulle byggas nära hans hemby, kom en ingenjör från Vattenfall till hans lilla gård för att bedöma vad markerna, som skulle komma att dränkas av de nya fördämningar, kunde vara värda. `Han stod och där och tittade och sen spottade han på marken och sade  - det här kan inte vara värt mycket.´  Uno skrattar när han berättar det, men det finns en skarp udd av vrede i rösten. `Just på den här platsen, vet du, har människor levt och arbetat i kanske trehundra år.´

 

 

Mats Lundh, är en hårt arbetande och framgångsrik entreprenör, som jobbar på kontrakt för det stora statliga skogsbolaget Svea Skog. Hans stor avverkningsmaskiner, skördarna och skotarna, är igång de flesta av dygnets timmar.  `Jag började jobba i skogen när jag var tolv. Då var jag naturligtvis borta från skolan, men lärarna visste ju om vars jag var, jag sade ju som det var, att jag jobbade med farsan i skogen, Jag ljög aldrig – och jag kom ju tiill skolavslutningarna.” Han skrattar stort. ” Jag är nog inte riktigt klok, det bästa som finns tycker jag är att jobba, särskilt när någonting går sönder och man måste ut och skruva”.

 

 

Och genom hela filmen strömmar älven, ibland uppdämd och tämjd, ibland vrenskande och vild, forsande genom kraftverkens dammluckor. Vi har gett älven själv både närvaro och röst - en kvinnas röst. I hennes berättelse förenas landskapets skönhet och människornas längtan med skogavverkningens och dammbyggenas hetsiga realism och pressade ackord. I älvens röst finns både  sorgen och skrattet.

 

 

 

`Visst kunde det var tungt, ibland sov man knappt något på flera dygn, men det var ändå som en lättnad efter vintrarnas slit i skogen. Flottningen var som ett andetag av frihet.´

 

Hans Zackrisson