Hur filmen kom till

Mer om filmen

Gallerier

Dikt om Julev Ädno

Filmklipp

Stig T berättar

Credits

Älvens Röst

Stig T Karlsson

Sökväg: Filmen » Hur filmen kom till

 

Hösten 2004 tog jag initiativ till en serie visningar av dokumentär-filmer regisserade av kvinnor på Folkets Bio/Hagabion i Göteborg. Serien kallade vi för `VERKLIGHETENS FRIHET´ och vid varje visning inbjöds den aktuella regissören. Av de fem filmer vi vade ut för detta projekt visade sig både Kine Bomans `ENDA BILDEN AV MIN PAPPA´ och Helen Aastrups `FÖDD SLAV´ vara producerade av Filmateljén i Göteborg. Producent för bägge var Bo Harringer. Det gjorde mig nyfiken på vem mannen var, som så ofta satsade tid och kraft på att ge stöd till och gå in i samarbete med andra dokumentärfilmare. Tillsammans med regissörerna blev också han inbjuden till visningarna på Hagabion, för att berätta om varför han valt att producera just dessa filmer. Samarbetet kring `VERKLIGHETENS FRIHET´ ledde till att vi på Hagabion bestämde oss för att samma höst arrangera en biopremiär för `UNDER EN BLÅGUL HIMMEL´ - en intensiv film, också den producerad av Filmateljén i regi av Reenzo Aneröd och Bo Harringer. Den handlar om hur musiken kan bli en möjlighet till kontakt mellan ungdommar, som har milt sagt olika livsstilar och politiska övertygelser, men som förenas av sitt starka musikintresse, Vi bjöd in till en premiärfest, där några av de olika musikgrupper som är med i filmen spelade. Det var en fest som lockade många och den bjöd på häftiga kontraster mellan dem som deltog vad gäller både musik och attityder.

 

Några veckor senare stötte jag på Bosse Harrringer på Hagabions kafé. Han satt och bläddrade i en bok med svart-vita fotografier från den numer nedlagda flottningen i Lule älv. `Känner du till Stig T, Karlsson?´ - `För mig är han en av dom bästa. Just den där boken har jag köpt två gånger. Och två  gånger har någon stulit den från mig.´ - `Det är ju en bekräftelse”, sade Bosse och log. `Det betyder att det är bra en bok.´ Vi talade en stund om Stig T:s sätt att fotografera, förmågan han har till kontakt med dem han fångar på bild – förtroendet som finns, mötet som sker mellan fotografen och den som är framför kameran. Och hur han konsekvent söker sig till miljöer och människor, där arbetet är det viktigaste, vare sig han har tagit sina bilder i Kina, Indien, på Sicilien eller längs Lule älv. Plötsligt var det sent, vi måste bägge iväg. `Vi borde tillsammans göra en film av Stig T:s bilder´,  sade Bosse. `Vore inte det en tanke?´

 

Åtta månader senare möttes vi Då var det sommar, syrenerna blommade och människorna trängdes på uteserveringarna. Jag höll just på att avsluta en bok, som skulle få titeln `Barfota´. Det var bråttom att få den klar och de sista nätterna hade jag sovit mycket litet. Både tidsbrsiten och sömnbristens hundar jagade mig, men Bosse lät som om han var på väldigt gott humör, när han ringde. `Minns du Stig T:s bok om flottningen i Lule älv?´ - `Jovisst, vi pratade om den i höstas.´ - `Jag är övertygad om att det skulle kunna bli en film av den boken. Kan vi ses imorgon?´ - `Inte imorgon.´  - `Nästa dag då?´ - `Hellre nästa vecka´ - `Skall vi säga måndag? Jag bjuder på lunch.´ - `Jag äter aldrig lunch´ - `Drick en kopp kaffe då.´ - OK´ - `Saluhallen i Linnéstaden? Där kan man sitta ute. Då kan du röka.´ - `Låter bra.´ - `Tolv?´ - `Hellre ett.´ - `Du är svår. Men vi säger ett.´ - `Bra.´ - `Och du – fundera på allvar på om du vill göra en film om flottningen.´

 

Solen lyste på trottoaren utanför Saluhallen. Jag var sen, mycket sen. `Han har varit här´, tänkte jag. `Han har varit här och gått´. Han blev förbannad och lade ner idén om det här projektet. Det var som en lättnad – det blir ingen film! Att finansiera och genomföra en dokumentärfilm kan ta några år av ens liv. Just som jag kände ett vinddrag av frihet – att nu kommer jag kanske att göra något helt annat de närmaste åren – gled den långa, låga bilen upp bredvid mig. Det var en grå Jaguar. Bo Harringer körde. `Trafiken var för jävlig´, sade han. `Jag trodde inte du skulle vara kvar, när vi satt fast därbortra i köerna. Så jag tänkte att då blir det väl ingen film, Vissa projekt dör innan dom föds. Det är bara så. Men nu är du ju för fan här! Ursäkta min franska.´ Han lyckades lirka in den stora bilen tvärsöver gatan från Saluhallen och parkerade alldeles intill trottoaren vid polisstationen.   

 

En ung man steg ur på passagerarsidan. Han var stor, han var lång och han hade ett par avancerade hörlurar över sina öron. Bosse gjorde en snabb gest. `Det här är Josef, min äldste son. Han redigerar och han är bra på ljud.´ Josef sträckte fram en hand, hetsig musik sipprade fram från hörlurarna.

 

Bosse och Josef hämtade mat, jag tog en kopp kaffe, vi hittade ett bord. De åt bägge med glupande aptit, i rasande fart, som hade de just avsluat en hungerstrejk. `Dom är som en slags troll, en egen art, producerad av Filmateljén´ tänkte jag. `Vad är det som får en man som kör en silvergrå Jaguar att vilja göra en film om flottare och skogsarbetare i Norrbotten?´ Bosse sköt undan tallriken, som var tom, och sade högt: `Du undrar varför en man som kör Jaguar vill göra en film om arbetare, om arbete?´ - `Ja´. - `Bilen är bara en tillfällighet. Det var en väns farsa som ägde den. När han gick bort ville dom sälja den till någon dom kände, som var nära familjen. Men innan jag började göra film körde jag lastbil, jobbade i skogen, jobbade på en färgfabrik i Malmö. Det var då jag lärde mig mycket om det jag sedan gjort film om.´ Basljuden som sipprade ut från Josefs hörlurar låg som en virvlande karibisk rytm över bordet. Jag tände en cigarett. `Skall man göra något om Stig T:s bok, så måste det vidgas. Det måste handla om arbetet som pågår nu, om människorna som lever längs älven idag. Annars blir det nostalgi och då är det meningslöst göra filmen.´ Bosse log. `Det var exakt det jag ville säga till dig. Det var därför jag ville vi skulle träffas idag. Men nu har du sagt det jag själv tänkt. Nu börjar vi.´           

 

Det tog oss sedan ett halvår och ett antal resor till Stockholm och Luleå, för att övertyga Hans Lindeberg på Svt och Sirel Peensarr-Miell på Filmpool Nord att gå in en samproduktion. Det tog oss några månader till att övertyga Hjalmar Palmgren, dokumentärfils-konsulent på Svenska Filminstitutet, om att detta var en viktig film att göra. Till slut, i mars 2005, hade vi pengar nog för att börja inspelningarna. Fem resor gjorde Bosse Harringer och jag till Norrbotten, stannade någon natt i Luleå, men drog sedan uppefter hela älven, från Harads över Vuollerim, Jokkmokk, Porljus och upp till där vägen slutar ett litet stycke bortom Ritsem. Också Lilla Lule-älvens stränder följde vi över Tjåmotis, Seitenvarre och Heligha Fallet bort till Kvikkjokk. Det var på den resan vi mötte den osannlikt vackert virvlande dimman som fick landskapet att försvinna och framkallas på nytt.

 

Vid rätt många tillfällen släpade vi stativ och kamera högt upp på fjällsluttningara, för att Bosse ville fånga en sekvens i nutid, som motsvarande någon bild i Stig T:s bok. Inte så ofta det lyckades – men vi fick bra motion! Under arbetet fick jag allt större respekt för Bosses känsla och hanteverksskicklighet vad gäller att envist söka och hitta de bilder, som verkligen skapade de stämningar vi ville att denna film skulle ha. Ofta kunde jag peka ut något motiv eller en detalj, för att han skulle fånga den. Då hände det oftast att Bosse log och sade: `Det har jag just tagit´. På samma sätt var det med intervjuerna jag gjorde. När jag kände att samtalet gett det jag hoppats vände jag mig till Bosse och sade: `Du kanske har någon mer fråga´. Oftast var hans svar att det räckte, frågorna han hade haft i huvudet hade redan ställts.

 

För mig var det ett häftigt samarbete, som växte fram under våra många och långa resor. Att jobba med Bosse Harringer var för mig som att möta en bror, som vet ens egna tankar innan  man själv hunnit uttala dem.

 

Och varje kväll, när vi bokat in på något vandrarhem eller hittat hem till Brittas vänliga Pensionat i Harads, tog Bosse kameran med sig upp på rummet och sade: ´Nu är det dags för vapenvård´, vilket innebar att snabbt gå igenom att materialet vi tagit fungerade och kolla att utrustningen var i skick för nästa dags inspelning.    

 

Sedan kunde man vandra ut i Jokkmokks vilda nattliv, ta en krogsväng, som Thorbjörn Edman säger i filmen, med syftrning på samhällets namn, eller gå trappan ned till baren hos Britta i Harads – där det enda kravet var att man skrev upp de flaskor man tömde.

 

Det enda Bosse och jag egentligen  på allvar är oense om kring denna inspelning är hur fort man kör från Porljus till Ritsem. Han gillade inte när jag satt vid ratten och hyrbilen nästan lyfte från marken vid de värsta skrovligheterna i vägen. Men någon gång måste man ju som människa få känna att vi nästan – nästan! – kan flyga.

 

 

 Johan Bergström

Göteborg 29 juni 2006.