1. /

Jag var där när bergen bildades, veckades och lavan stillnade, jag minns de magnetiska stormarna. Om materiens ångest och längtan vet jag mycket, men djupast i mig – långt från den vackraste, skimrande ytan – finns ett stort mörker av vishet. Genom mig strömmar drömmarna fritt, jag samlar samtal och bilder och för dem med mig.

Först kom grönskan och sedan djuren. Jag släckte deras törst, gav dem liv. Jag har gett liv till mycket.

Dom första människorna som kom var vandrare. Jag lyssnade på deras sånger och skratt, när dom färdades med renarna. I århundraden följde dom sina stigar.

Dom som sen kom var annorlunda och dom kom för att stanna. Dom trängde in skogarna och högg sig fram. Det fanns en kraft hos dem, men också ett våld, som om livet handlar om att vinna, segra, betvinga. Men dom var modiga och svindlande skickliga på att styra sina båtar, rida på min rygg.

När vårarna kom, när jag porlade och sjöng och isarna gick upp fyllde dom mig med timmer, stockarna dansade och for i mina forsar och männen sprang över vattnet - men det är lätt att slinta på dansande stockar. Det hände att någon av dem tappade fotfästet och föll. Men han reste sig. Det fanns andra, som aldrig hann resa sig. Dem tog jag i min famn och förde till mina hemliga källor djupt under vattnet. Det var då, när jag ännu var fri, när jag ännu hade kvar all min kraft.

2. /

Jag kastar mig ut, jag störtar mig ned, någon gång måste man få vara fri – men mig har dom hejdat och nästan tvingat till tystnad. Det är bara vid sidan om, i mina tillflöden, jag ännu kan sjunga om frihet. Mina barn, kallar jag dem, de forsande, vilda vattnen, som förenas med mig. Dom vet något om längtan och uppror, att vägra låta sig fångas. Dom kastar sig mot en framtid då jag tror vi blir många som bryter fördämningarna - någon måste ju våga berätta om hur det egentligen var.

3. /

Människan har två själar. Den ena vandrar i vår kropp, den finns i vår hud och vårt hjärta, den viskar om det som är allra närmast. Den andra är den fria själen, som är syster till dimman och molnen. Den själen kan höja sig, sväva och flyga långt bort, till de märkligaste platser, bortom både måne och galaxer. För den finns inga gränser och allt är nu.

lilla lule älv saggat ledning

I de stilla, ljusaste sommar-nätterna hände det att jag ibland hörde musik, på långt håll – ett dragspel, en fiol. Då visste jag att det var fest hos människorna.
Då var det inte orden som betydde så mycket, men med händerna gjorde dom varandra verkliga. Sen föddes barnen. Och arbetet väntade.

4. /

Det är underligt att människorna inte förstår att vi ser dem. Genom årtusenden har jag sett dem komma förbi; skogarna och bergen ser dem, djuren ser dem och vänder sig bort. Vi är tålmodiga, vi väntar på att dom skall förstå att dom är en del av allt, jämbördiga med oss. Men dom har så ont om tid, människorna, dom samlar i sina lador och dom skördar, sommar efter sommar. Ändå är det bara några få som har så mycket och dom andra nästan ingenting. Hur kan det fortsätta så? Är dom blinda? Vågar dom inte se sin egen verklighet?

Det finns hos människorna ett övermod som gränsar till grymhet. Dom tror dom har all makt, men vad dom gjorde med Seitevarre glömmer jag inte. Aldrig. Det var min vackraste plats – det Heliga Fallet.

5. /

Jag känner röken, hur den drar förbi. Det har tänts så många eldar längs mina stränder. Det har funnits så många ord om vreden och sorgen.

I augustis sena nätter händer det att jag stillnar, vinden vaggar mig. Då är jag ett skimrande andetag av ljus och värme och doftande pors. Jag har hört molnen mumla om att det skall komma en tid, som är utan sorg, utan svek. Men molnen drar alltid bort och lämnar mig kvar.

6. /

Om hösten är sjöarna som ögon mot rymden. Dom söker efter tecken och sammanhang och fiskarna, som står just under ytan, ser långt bortom människornas verklighet.

Solen är den största konstnären. Hon målar molnen så vackert att jag vill hejda dem, famna dem, dra dem ned i mitt milda, strömmande mörker. Vad händer om en älv och ett moln möts? Också en älv vill leka ibland, glömma sin riktning, glömma sin kunskap, medan brospannet talar om evighet . . . . och någon är på väg hem genom kvällens sista ljus.

Här odlade dom sin säd och byggde sina hus. Sen hände något, jag vet inte vad, men överallt finns spåren kvar av dem som gett sig av. Fann dom ett bättre liv? Minns dom fortfarande hur jag sjöng för dom när mörkret kom?

7. /

Nu kommer ljuset över bergen, nu vidgas världen. Molnen bygger sin egen stad, en labyrint av hopp. Kanske finns det möjligheter och framtider ännu ingen levande varelse anat.

Så länge jorden grönskar kommer jag att finnas – alltid - för dem som lever nära mig, för dem som arbetar och för dem som på allvar rör vid varandra. Jag vet mycket om dem. Det jag berättat nu är bara en bråkdel, en skimrande skärv, men jag minns deras farkoster, båtens köl, som en viskning mot min rygg. Jag glömmer aldrig männen som kom med vårarnas ljus och försvann in i höstarnas mörker. Dom behövde ta paus ibland, för kaffe, en stund vid stranden. Och sträcka ut sig, för att se på molnen. Dom här männen var nära mig, närmast. Dom visste mer om mig än någon annan.

SISTA ORDEN:

Det finns en älv i varje människa. Om ni lyssnar

kommer ni att höra den. / höra mig.